Italian 1494-1557 Jacopo Pontormo Galleries Italian painter and draughtsman. He was the leading painter in mid-16th-century Florence and one of the most original and extraordinary of Mannerist artists. His eccentric personality, solitary and slow working habits and capricious attitude towards his patrons are described by Vasari; his own diary, which covers the years 1554-6, further reveals a character with neurotic and secretive aspects. Pontormo enjoyed the protection of the Medici family throughout his career but, unlike Agnolo Bronzino and Giorgio Vasari, did not become court painter. His subjective portrait style did not lend itself to the state portrait. He produced few mythological works and after 1540 devoted himself almost exclusively to religious subjects. His drawings, mainly figure studies in red and black chalk, are among the highest expressions of the great Florentine tradition of draughtsmanship; close to 400 survive, forming arguably the most important body of drawings by a Mannerist painter. His highly personal style was much influenced by Michelangelo, though he also drew on northern art, primarily the prints of Albrecht Derer.  Related Paintings of Jacopo Pontormo :. | Anbetung der Heiligen Drei Konige | Three Graces | Portrat einer Dame mit Spindelkorbchen | Deposition | Bubender Hl. Hieronymus |
Related Artists:
James Ward
English Romantic Painter, 1769-1859 English painter and engraver. He was the most important animal painter of his generation. Many of his dynamic compositions depict horses, dogs or wild animals in agitated emotional states, the sense of movement being reinforced by vigorous brushwork and strong colours. With their sweeping landscapes and dramatic skies, his canvases epitomize Romanticism. Not content to excel merely as an animal painter, Ward also produced portraits, landscapes and genre and history paintings of varying quality.
Leemput, Remigius van
Flemish Baroque Era Painter, 1607-1675
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.